Ligga med chefen?

Alltså jag kan väl rent spontant säga såhär 05.10 på morgonen att jag skött mig bra ikväll!
Att rulla runt med sin chef i soffan och på golvet på jobbet- RÅhånglandes är väl ändå att sköta sig?!
För jag gick ju därifrån innan mer saker hände!
(Hångel är underskattat, ge mig mer!! )
Trots att han gång på gång bedyrade att han kunde ge mig sparken imorgon. Om jag ville

Alla slår mig i huvudet när jag kommer därifrån o skriker: Don’t screw the crew!!

Och jag svarar: Skulle jag aaaaaldrig……..
Med rent samvete.

(STORT INOM PARENTESTECKEN: Jag hoppas inte lillskrutten på jobbet hörde allt.)

(STORT INOM PARENTESTECKEN 2: Läge att jag slutar va full i närheten av min chef annars kommer vi ligga.)

(STORT INOM PARENTESTECKEN 3: Jag såg A ikväll men jag rådissade honom. Den A jag ser nu är inte den A jag känner och därför gör det inte ont. *Inbillar*)

Det ÄR okej.

Jag var full 13 timmar igår.
Allt är ändå okej.

Säsongen är igång, intrigerna har börjat

Nu har säsongen börjat. Det kan jag säga eftersom intrigerna är i full gång. Det är så man vet liksom, att säsongen för skandinaverna är igång.
Jag sökte drama och drama fann jag!

Som den där guiden som prompt skulle ha killen som jag satt o snackade med, hon går fram och hånglar upp honom med mig bredvid på bänken. När han var min liksom, tyckte jag.
Fast egentligen snackade de först den kvällen, hon tyckte nog att jag stulit honom..
Men jag gav igen och hånglade upp honom i förrgår, samtidigt som hon kom in genom dörren och såg det. Jag tackade för mig, gick därifrån och 15 minuter senare hånglade hon upp mina rester.
Om vi är 14 år? Nej men man kan tro det…

Eller om triangeldramat som med mig inblandad förvandlats till ett fyrkantsdrama (heter det så?).  Om hon som tror att jag hatar henne för att hon har något hon tror att jag vill ha. Och det värsta är att det är känslor och brustna hjärtan inblandade. Ja, i år är det kärlekssorg som råder här nere. Det måste vara rekord- jag har aldrig sett så många trasiga hjärtan här innan.

Eller Dumjäveln som fått jobb som manager på ett av ställena och spårar ur varje gång han dricker. ”Kom så går vi ner till ** och tittar på B****! Han är visst ute idag.” Så lät det i förrgår. Som om man ska gå på zoo och titta när aporna blir matade.

Och annars då?
Jo enligt säkra men ännu-icke-officiella uppgifter ska de flytta ihop.
Hon och han.

Och imorgon är det Grand-opening-party på en Beachclub här nere. Klockan 16 sätter vi igång och jag räknar med att tappa minnet vid 20- tiden. Det är jag fan värd efter informationen här ovan!

Jag är en lögnare

Jag ljuger.
Av respekt  för att inte vilja dra in andra i dramat och av rädsla för att bli sedd på som ”ännu ett krossat hjärta”. Men mest för att jag vet att folk skulle götta sig i min olycka. Jag gillar inte sånt, jag är rädd för sånt.
Så jag ljuger, för folk som inte står mig så nära och för folk som står mig nära.

Jag vet inte hur offentligt det är men sålänge jag nekar så är allt rykten.
Och sålänge allt är rykten så mår jag ju bra, inte sant…

Det känns bra men det gör ont

Och plötsligt står han där, jag ser i ögonvrån hur han tittar på mig men det tar några sekunder innan jag vågar möta hans blick. Han kommer fram och ber att få låna mig några minuter.
”Jag läste ett mail nyss” säger han.

Och sen pratar vi.
Och jag säger saker som jag tänkt och jag säger att jag vet att tidpunkten är fel. Jag får veta allt som händer här nere vare sig jag vill eller inte och jag tar upp det som gör ont. Jag säger samma sak till honom som jag skrev i tidigare inlägg här, tänk om jag inte haft så bråttom till Sverige, tänk om jag varit kvar ett år till på jobbet här på ön.
”Hade det varit du och jag då istället för du och hon?”
Och han säger att jag aldrig, aldrig får tänka så.
”Du var klar med det jobbet” säger han.
Och jag svarar: Ja, men jag är inte klar med dig…

Jag är tacksam för pratstunden vi fick, att han tog initiativet när mitt mod svek. Jag sätter ingen press på honom, det har jag ingen rätt till. Så allt jag kan göra nu är att vänta. Och fortsätta hoppas, hoppas, hoppas att han så småningom kommer till mig och vill bli min.

Efter regn kommer solsken

När jag vaknade imorse (kl 14) kändes det som världen var emot mig. Jag och Cattis tryckte på en film och jag vägrade gå ut bland folk. Sen tog jag mig i kragen, hörde av mig till min blivande chef och sa att nu är jag rastlös. Nu får det bli ändring på torpet. Och det blev det. Vi har målat allt blått idag och imorgon ska jag ta tag i en storrengöring av butiken.
Den 1:a maj öppnar vi och jag kommer påbörja min vidareutbildning.
Vet ni, det här känns roligt och spännande!

Nu sitter jag med mitt andra glas vin här hemma, den lilla svarta och mina knallröda high-heels är på.
Ikväll går vi all in!!

(Och inom mig ekar varningklockan. Ligg inte med chefen, ligg inte med chefen, ligg inte med chefen…)

Dumjävel

Det gör mest ont när man försöker sova, när man ligger där ensam i mörkret och tankarna vägrar lämna ‘en ifred. Varför gör det så ont? Jag visste ju hur det skulle sluta, det var inte läge att lägga sig i ett redan infekterat triangeldrama.
Varför var jag så trött just idag, varför bestämde jag mig för att vara nykter just idag? Det var inte läge, det borde jag kunnat räkna ut. Så jävla dumt, så jääävla dumt.
Så nu är det slut på det nyktra, imorrn går jag all in igen. Nu skiter jag i det här. Och jobbet jag ska ha, ja det lockar ju inte så jävla mycket heller. Förbannat.
En typisk säsongare känner jag mig som nu. Fattig, fet, bitter och blek.

Det känns som livet står 3 cm ifrån mig och gapflabbar mig rätt i ansiktet.

Men de värsta tankarna som plågar mig är; tänk om jag inte slutat jobbet här nere. Då hade hon inte kommit hit. Hade det då varit jag i hennes ställe, hade det varit han och jag istället? Hade det varit vi?

När är det rätt?

Att sätta ord på sina känslor tvingar ‘en att inse saker, det tvingar en att sluta gömma sig själv. Jag satte ord på mina saker och jag valde att gå vidare. För feg för att möta det ansikte mot ansikte men jag gjorde något som jag hoppas gynnar mig. Om inte nu så sen. Och det känns så. Lättare på något sätt.
Tidpunkten känns otroligt dåligt vald men samtidigt, blir tidpunkten någonsin rätt?

Sliter jag i något som inte finns?

Jag vet egentligen inte vad jag vill. I ena stunden snurrar tankarna åt ena hållet, i nästa lägger jag dem åt sidan. Det går inte sätta fingret på vad felet är men det är så stelt mellan oss. Jag har så mycket att säga men ändå får jag kämpa för att finna samtalsämnen. Kanske sliter jag i något som inte finns?
Hans ord är etsade i minnet men han var full när han sa dem så jag bad honom vara tyst.

Det känns som vår tid inte är kommen.
Måste jag få svar på nu, om den kommer komma? Och hur får jag svaret när jag inte får fram några ord?
Sliter jag i något som inte finns?

Blir livet någonsin 100%?

Känner ni någonsin, fastän ni är omgivna av beundransvärda människor och mår bra, att något fattas?

Mallorca

Jag tror rädslan att vara tillbaka och känslan av att vara ensam i världen kvävde glädjen med att vara här de första dagarna. Sen kom Annie och räddade situationen och nu stissar vi omkring dagarna, och kvällarna, i ända.
Efter en god middag på Bodega har vi spelat Tecknet (Kotte??) och garvat läpparna av oss. Folk tittade konstigt men mitt liv är förlängt med 10 år, minst.

Jag gjorde en snygg förstakväll med big blackout.
Flashbacks har hemsökt mig sen dess och jag vet bestämt att jag ifrågasatte mitt och A´s kommande äktenskap. Till honom. Vet jag önskade ”vår” låt också och blev missnöjd när han inte fattade det.

Igår var vi på lägenhetsjakt, jag höll låda i telefonen med spanjorer och verkar på nåt konstigt sätt gjort mig förstådd. Förvånansvärt och förvånande!
Efter några visningar och en hel del travande fram och tillbaka fann vi äntligen en mycket fräsh lya som föll oss i smaken. Snabba cash och nyckeln var i vår hand. På söndag ska vi ha inflyttningsfest.

Jag mår äntligen bra. Det är så skönt att kunna säga det och verkligen mena det. Äntligen!
Jag tar dagen som den kommer och får se hur länge jag stannar.

Jag vill inte tänka för mycket.

Första

660 kr övervikt å 2 timmars försening senare sitter jag på den här Ön. Jag undrar vad jag trodde, kanske att det skulle kännas bra när jag väl var på plats?
Det gör nämligen inte det.
Jag undrar vad jag tänkt, jag undrar om det kommer bli bättre.
Jag är iofs fortfarande full efter inatt. Kul, ingen annan var full. Men jag körde visst ändå… Första kvällen…
Vaga aningar om A susar förbi, åååh A. Sättet han säger ”vännen” på. Mer tänker jag inte skriva för då måste jag tänka. Jag ska in och möta en vän nu. Jag har några fina vänner här, jag har solen fastän jag frusit inatt. Jag har semester kan man säga så jag undrar varför klumpen inte är borta än.

Sömn inatt är otänkbart

O ju mer man pratar om allt runt om, desto mer kan man försöka ignorera det som pågår inuti. Till en viss gräns kan man ignorera, sen slår det tillbaka med dubbel kraft. Och här sitter jag. Går och blandar mig en drink. För jag är så förgrömmat överfylld av känslor.

Och plötsligt slår lyckan till

Jag trycker gaspedalen i botten, maxar volymen på radion. En gammal sommardänga spelas och solen strålar från klarblå himmel. Jag har solglasögon och väst på, rutan är lite nedvevad och det luktar vår ute.

Det är i såna stunder en våg av lycka sprids genom kroppen. Jag känner mig fri.

Nu ska vi ooaah hela natten!

Jag har målat tångalarna i en hemsk mörkröd färg och lagt ner det mesta i resväskan. Funderar på att aceton:a bort nagellacket igen men låter det vara. Vem orkar bry sig?

NSync ljuder ur högtalaren.
”Its gonna be meiei”

Jag ändrar till Kick.
”Frajdaj najt. Nanana… MEN. Vi gör det igen.”
Kommer, kommer, kommer du ihåg hur vi gjorde?

Och jag har inte en aning. Hur jag gjorde förr i tiden och varför. Men jag gört igen! Och skillnaden den här gången är att jag kommer göra det mycket bättre.
(Annie- märker du vilken positiv anda inlägget osar?)